Vet ni? Inte jag heller... Ni vet den där känslan man kan få ibland av att man varken vet ut eller in, och bara vill gå och skrika ut sin frustration? Det är en jobbig känsla. Jag antar att det är en del av att växa upp, att lära sig att ta ansvar för saker, och fatta egna beslut.

Jag hatar att fatta egna beslut! Att fatta rätt beslut, för hur i helvete vet man om det blir fel? Ska man gå höger eller vänster, ska man ha randigt eller rutigt, ska man följa med eller stanna hemma, ska man prata eller vara tyst, ska man ta steget eller vara svårtillgänglig?  

Alla har väl varit där nångång. Jag har hört att man tar ungefär 10.000 beslut varje dag. Och då är ju de flesta saker i stil med Äta frukost eller duscha först? Svarta eller vita strumpor? Ja ni fattar. Men det är när det kommer till viktiga, livsavgörande beslut som jag bara vill gömma mig under sängen! STÄLL INGA KRAV PÅ MIG! FATTA BESLUTEN ÅT MIG! LEV MITT LIV! Nej vänta nu ett tag. Så vill jag ju inte ha det. Ta beslut är väl en del av att leva. Usch, vilken jobbig insikt. Särskilt som jag allt för ofta fattar fel beslut. Så om ni ursäktar mig nu så ska jag gå och leva mitt liv, och göra alla misstagen som folk redan gjort allt för många gånger.