Its dreadful end position comes blacking my mind

Onsdag. Jag konstaterar ofta när det är onsdag. Det kan bero på att jag alltid blir lika förvånad. Vadå onsdag? Det var ju helg nyss. Typ. Annars gillar jag att lägga upp omotiverade bilder från forna tider när jag inte har något bättre. Och att blogga på opassande tider. Och att ha en speciell lektions-tröja i skåpet för kalla eftermiddagar. Som denna. Den luktar... Skåp. *Rynkar på näsan*.

.

Folk säger att jag skriver för mycket. Kanske. Jag tyckte det lät sorgligt. Vad hände med att läsa tjocka romaner och försjunka sig i långa textstycken? Nu för tiden orkar folk knappt ta sig igenom blogginlägg. Var är världen påväg osv. Var den än är påväg misstänker jag starkt att den här lektionen inte kommer ta mig dit.

.

Annars? Bevittnade ett telefonsamtal som fick en vän att studsa lite extra på stegen. Har en annan vän bredvid mig som är väldigt fin trots att hon ser ledsen ut. Om bara mina kramar kunde rädda liv. Ja, annars... Annars har jag kalla händer och en lagad dator och skulle inte tacka nej till kaffe. LÄS ALLT DET, om ni orkar.

.

Rubriklåt (För att jag har ännu en vän som är duktig men vars covers jag inte törs länka utan tillstånd så ni får väl nöja er med orginalet eller så va):

I see a darkness- Bonnie Billy

Vad hände med att inte orka läsa hela blogginläggen ens?? Själv är man en sån som läser alla textsnuttar både baklänges och framlänges mer än en gång, känner mig så otroligt lame när jag gör det men what to do när pluggandet inte lämnar någon tid till att läsa riktiga böcker och man har sjuk abstinens? Det ska jag göra hela jävla julen, när jag inte skriver massa inlämningsuppgifter som halkat efter.

WHAT DO I HAVE TO DO TO PLEASE YOU?!



Also, man kan inte skriva för mycket. Kan. Inte.

1. Sluta pika mig, jag skriver kort det lilla jag skriver på bloggen. Det är så jag är. Lev med det.

2. Dina kramar räddar visst liv. Även fast det var ett bra tag sedan du kom och räddade mitt liv.

Vill du länka får du (ens) länka, det är okej.