Hela huset, hela byn, sover. Det är mörkt ute. Det är mörkt inne. Mörker, mörker, mörker. Funderar på att vända allt till en mörkare sida. Bli dödsätare och emo på samma gång. Roade mig själv, eller åtminstone gav mig en adrenalinkick, genom att se Sleepy Hollow. Johnny Depp och Tim Burton. Man måste ju se allt. Obehagligt med blodsplatter och halshuggning och död. Men ändå, tilldragande. Kan. Inte. Sluta. Titta.

.

Varför fungerar det så? Varför är det just det som är dåligt för en, det som inte tillför något alls och det som man redan innan vet ska sätta sig i huvudet efteråt, som blir så oemotståndligt? Är det adrenalinet, faran, man söker? Eller bara tanken på att det är fel? Försöker desperat att förstå det här. Natthuvud. Jag vet inget som påverkar mitt huvud mer än natten. Ingenting. Magi eller förbannelse? Det finns bara ett sätt att rymma. Sova.

.

Rubriklåt (sätter på en låt jag aldrig hört och låter det okända strömma igenom mig.):