Det är något visst med den första snön. Och då gills inte missplacerade snöhögar i ett höstigt Umeå. Utan då gills bara den där vita morgonen med knaster under skorna och synlig andedräkt. Iskalla händer och röd sol. Gräs som glittrar och klara kristaller. Fint, är det.

.

Distrahera mig, någon.

.

Rubriklåt (Känns som om jag hasplar runt på samma spår just nu. Snart ska jag kassera allt och hitta nytt igen.):