Hold on to what you believe in the light, when the darkness has robbed you of all your sight
Höst, kalla händer och sena kvällar. Bra musik och färgglada löv. Stickade sockar. Te. Det är något visst med årstiden, opålitlig och händelserik, uppochner. Allt och inget. Tunga ryggsäckar och huvud under mössa. Muminmuggar.
Kass bloggning på senare tid, nothing to apologize for men deppar ni för det kan ni ju alltid göra mig glad med kommentarer eller något. Och inte anonyma sådana. Det är lame.
Rubriklåt (detta band är egentligen mörkaste vinter och knastrande snö och buss men vad spelar det för roll.):
Hold on to what you believe - Mumford & Sons
Emma, jag tror att jag är en liten del av dig
som kom bort nånstans på vägen
och växte upp till någon annan,
för nånstans därinne är vi lite läskigt samma.
Det var en vinter, förra årets om jag minns rätt. Det var kallt och svart sådär som det brukar, och Cassiopeja tronade på sin himlaplats. Jag åkte buss efter buss efter buss i brist på annat att göra (jag hade massor egentligen, föredrog bara bussen). Den tog mig till ställen av stan jag aldrig sett förut, konstigt kan man tycka, när upptäcka är vad jag gör bäst. Jag skrev nånting på fönstret med mitt läppglans, jag tror det var en mening ur en låt som flöt genom mig just då. Den lydde "with grace in your heart and flowers in your hair".
