Jag tog den här bilden för cirka en timme sedan, på min promenad till matsalen. Jag vet inte ens om solen går upp eller ner men det är bara på lunchen den skymtar där bakom träden i alla fall. 

-

Lunchrast och en fullproppad kafeteria. Jag låter allas samtal runt omkring få bli musiken som spelas i öronen. Det är inte klokt vad konstiga saker man får höra, om man lyssnar lite mer noggrant. Taget från ingenstans, utan alla de där små trådarna av historia som binder ihop ett nät av förståelse för de inblandade, framstår de allra flesta som ganska skumma och vrickade fåglar. Deras ord roar även den utomstående, men säkerligen på ett helt annat sätt än vad de avsetts för. Det finns inga omständigheter då jag snappar upp något i sorlet och inte tänker att man själv borde passa orden bättre. Men en del reflektioner får aldrig fäste i handlingens starka vilja, och så fortsätter vi på samma sätt som alltid förut. 

-

Rubriklåt: