Okej, en Emma-filosofi på gång såhär framåt nattimmarna. Först ett scenario som jag tror många känner igen sig i:
 Du möter en person som du vet vem det är, chattat med, kanske umgåtts med i ett stort gäng, och som du defintivt känner igen. Ni får ögonkontakt och magkänslan säger dig att denne också känner igen dig. Du drar in luft som för att hälsa men så hejdar du dig, och står där med halvöppen mun. Personen i fråga har ett liknande ansiktsuttryck, men hur vet du att denne faktiskt känner igen dig också? Det finns ju inget värre än när man hälsar på en person och får ett vääldigt undrande Hej tillbaka, och man inser att Shit, du minns inte mig. Och så är ögonblicket förbi, och i samma stund som du vandrar iväg känner du bara att Varför i helvete sa jag inte bara Hej?.

Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag försatt mig i den här situationen allt för många gånger. Man hinner tänka alldeles för mycket under den korta stund man drar in luft, och med ett fiskliknande ansiktsuttryck tar man beslutet att inte hälsa. Dumt, egentligen. För det är ju faktiskt ingenting fel med att hälsa på människor! Ett Hej kan ju faktiskt få vem som helst att bli lite gladare, så börja hälsa. Ni vet den där som alltid sitter i kassan när ni handlar, eller hon som går i klassen under dig och som du alltid springer in i på stan, eller den gamle mannen som sitter utanför affären och röker när du cyklar hem från skolan. Människor du ser varje dag men bara inte låtsas om. Hur dåligt är inte det egentligen? Från och med nu ska jag föra in lite mer internationalitet i mitt liv genom att börja hälsa på människor i min omgivning.