Jag har en teori. Om kärlek. Vill ni höra? Bra.

Alltså, det här är grundat på lite olika saker, iakktagelser, folks historier, mitt eget liv, böcker, filmer. Tja, en sammanfattning av det jag kom på när jag satt på toa. Och feberyrade, det gör jag säkert fortfarande, men ändå.
Många människor blir ju kära i tonåren. Och många blir olyckligt kära. Och ett vanligt senario är att två människor möts, och blir kära. De kände inte varandra innan, utan det första som uppstår är just kärlek. Allt är nytt, spännande, du vet egentligen nästan ingenting om den andra, eller så vet du det du hört, eller kanske bara det han eller hon berättar. Den där första, sprudlande förälskningen lägger sig ju nångång, och min teori går ut på att den lägger sig, eller omvandlas till något djupare, i samband med att man lär känna varandra på riktigt. Och det är här min teori startar på riktigt. Tänk er två människor som korsar varandras väg, börjar "ses" och den ena blir kär. Den andra vill kanske, eller så spelar den, kanske är den bara ute efter vänskap. Men den förste, blir kär på riktigt. Ni vet kanske hur det känns? Och så kommer den där kritiska tidpunkten då den nerkärade erkänner detta, och blir avvisad. Kanske bryter då dessa personer helt, de hade ju som inget annat, och slutar ses. Vilket också innebär att den här stackars människan, som fortfarande inte känner den andre särskilt väl egentligen, bara vet allt de bra om honom/henne, och inte ser hur det skulle kunna kännas likadant igen, med någon annan. Någon annan som inte är "den". Och detta kan då sitta i ett bra tag, för det finns inga småsaker att hänga upp sig på, som när man blir kär i någon som finns i ens närhet hela tiden eller som man redan känner väldigt väl. Detta kan också stämma in på människor som blir kära i varandra, och sedan, innan man kan tänka klart, skiljs åt för alltid av andra orsaker. Då tar det antaligen också mycket längre tid att komma över den andre.

Se på Romeo and Juliet, som inte FICK älska varandra, då är det klart att dom gör det. Eller Edward och Bella, Edward faller ju för henne från första början just för att han inte vet vad hon tänker direkt, dvs, inte kan veta exakt vem hon är. Och tänk även på att många människor vill ha folk som spelar "hard-to-get", eller människor som de från början redan vet att de inte kan få. Kanske kan man bli kär i någon bara för att det aldrig kommer att gå.

Just a thought.