Okej, vi inleder med lite bilder, och jag hr döpt dom alla efter olika känslor jag känt idag.

"Jag iakttar och håller låg profil, be cool Emma, be cool!"

"Fan, jag har hål i mina strumpbyxor."

"Livet leker, vilken dag!"

"Ärligt talat, jag fattar ingenting..."

"Det är inte klokt vad jag passar bra i turban..."

Aa, så har jag bland annat känt mig idag. Den sista är ungefär hur jag känner mig just nu. Jag älskar kvällar som denna, då man känner att Yes, jag har uträttat något idag, och YES jag behöver faktiskt inte plugga och YES det är inget fel med att ha turban och för stora byxor. Samt randiga sockar.

Annars då? Jo, den här dagen började bra och fortsatte så hela dagen, med inställda lektioner, intressanta besök på ungdomsmottagningen och slappt Vänner-tittande i Pers rum. Jag log faktiskt en hel del även på matten. Folk blev nästan rädda för att jag var så glad. Busigt. Hur som helst, lyckan var inte menad att vara hela dagen. Klockan är 25 i 5, jag befinner mig på läxhjälpen och går till skåpen för att hämta grejerna och bege mig mot träningen som ligger löjligt långt bort. Eländet börjar redan här då jag är både otaggad, och kissnödig. Jag bestämmer mig för att ändå ta mig tid att gå på toa, och när jag är klar med det och har packat ihop alla prylar (som förövrigt vägde ett ton) är jag redan stressad. Jag småspringer ut till cykeln och hänger konsum-påsen på styret samtidigt som jag låser upp hojen. Påsen är fullproppad och tung, och när jag råkar stöta till den så går ena handtaget av. Jag svär en lång ramsa och knyter ihop den istället, och skyndar mig iväg. Men inte hinner jag långt, bara 50 meter därifrån så lossnar påshelvetet igen och alla saker far ut på marken. Irriterat proppar jag ner hälften av kläderna i min redan fulla väska som bla innehöll en dator och gör ännu ett slarvigt försök till att knyta ihop den jämrans påsen. Och iväg bär det, och den här gången hinner jag komma halvvägs innan påsen än en gång ger upp, och ALLA saker åker ut på marken, inklusive den nedrans bollen, som studsar iväg med full fart mot en förbikörande buss. Jag skiter i att mina kläder och skor är utspridda på gatan, kastar ifrån mig cykeln och springer med skuttande små steg (det GÅR inte att springa snabbt i klackar!) mot bussen och känner allas blickar på mig. Bollen är knappt tio cm ifrån bussen när jag hinner ikapp och kastar mig över den. Nu är jag både arg och frustrerad och påsen är bara ett minne blott, hälften är inlindad i hjulet. Med kraft pressar jag ner resten av grejerna i väskan istället, tar bollen under armen och skorna i handen, och cyklar till träningen. Sen, såklart.

Och vad har vi lärt oss av detta? Aldrig mer konsumkasse till träningen!