Måste bara berätta om min förrgårkväll. Den är riktigt jävla tragisk, men i efterhand, en bra historia.

Klockan var strax efter fem, jag satt och såg på Himym tillsammans med Rebecka hemma hos Erik. Runt tio över går jag hem för att hämta pengar, ska nämligen ner på Konsum för att köpa Billys Panpizza. Istället för att ta egna pengar lånar jag ur pappas burk med småpengar, tippar på att en pizza kostar 15 och tar en 10 och femma. Springer, på mina nya awesome skor med relativt hög kilklack, ner på affären och inser att kön är milslång (dvs ända till godiset, eller för er retards som aldrig varit där, typ 7 meter). Men, klockan är ju bara kvart/tjugo över och träningen började först sex, så med gott mod ställer jag mig i kö. När det nästan är min tur plockar jag fram pengarna ur väskan och till min stora förfäran ser jag att det banne mig bara är en krona och en 50-öring! Snabbt staplar jag hem igen, genar över gräsmattan och vrickar i princip fötterna, men väl hemma är klockan redan 25 över fem och kön borta på Konsum blir ju inte kortare. Så, jag skiter i pizzan och hittar ett par potatisbullar i frysen, som jag börjar steka på högsta värme (dum idé!) samtidigt som jag byter om vid spisen.

Så sätter jag på mig shortsen och ser att mina hår är allt annat än avhårade, och i ren panik slänger jag upp benet i diskhon, smörjer på lite balsam (var fan är raklöddret när man behöver det som bäst?) och rakar, lite slarvigt, och äter mina potatisbullar (som är brända utanpå och frysta innuti) med en hand. Eftersom ätandet kräver en del av min koncentration så råkar jag skära mig på knät och blodet sprutar. Ni vet ju hur mycket sånt blöder. Vid det här laget är klockan 20 i, och 10 i ska jag vara hos en kompis. Dock anser jag mig ha tid med att tömma diskmaskinen, så med ett knä som aldrig slutar blöda gör jag det, på rekordfart. Klockan är nu kvart i och jag springer in i vår proppfulla skrubb för att hitta mina skor och basketbollen. Längst inne i skrubben, kravlandes bland dunjackor och andra skumma saker, släcks lyset. Det blir kolmörkt i hela huset. Yes, en säkring går. Jag tar mig ut ur skrubben, och det knackar på dörren. Det är en av Ivars extremt jobbiga kompisar som ALLTID knackar på och som Ivar ALDRIG vill vara med, och vid det här laget är jag så less så när han öppnar munnen fräser jag "IVAR ÄR INTE HEMMA!" och stänger dörren igen. Men, tillslut, är jag och min kompis, i tid, framme på träningen, och jag ska just låsa cykeln då min tränare kommer ut och säger:
 "Det blir ingen träning."

SAY WHAT?! Fattar ni hur tungt liv jag lever? Var bara tvungen att berätta.