Var det dig jag såg, som ett spöke från döda drömmar, var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma?

Skiftar. Fann det gula i mitt öga när det bländades av solen. Humörsvängningar. Inkonsekvent. Funderar på varför jag så desperat vill finna mönster. Slå fast och konstatera. Ingen är konkret. Vill vara annorlunda och speciell, mystiskt och öppen. Enkel och djup. Man kanske kan grubbla för mycket ändå. Fastän jag förnekade det.
.
Klassdebatt. Alla är eniga om en sak. Powerpoints. Obehagsrysningar. Se? De finns visst. Stäng mackan nu, va. Kompis.
.
Rubriklåt:
Järnspöken- Kent

Leave a comment



Name:
Remember me?

E-mail:

Got your own blog?:

Comment:

Trackback
RSS 2.0