Fredag. Tiden rusar nu. Inte mig emot. Kan vi bara dra ned tempot på ledigheten, bara lite eller helst ganska mycket? Det vore fint. Klotter på händer, klotter på armar. Citat, låtar, varför aldrig något eget? Skrev någon annans. Det egna duger aldrig riktigt lika mycket, kanske. En dag, på genomskinlig hud i blått ljus. Då. Med mening. Förmedla, länka ihop, röra försiktigt.

.

Frågar och konstaterar. Frågar inte. Tänker. Drar slutsatser, förhastade. Bygger upp, bygger ner, hittar på och tolkar. Man tror att man vet så mycket. Kanske tankeläsning inte vore så dumt, ändå. Virrigt. Det trodde de aldrig om mig, hörde jag. Förstod inte tonen. Log och fick det att se precis så där självsäkert ut som jag ville. Snubblade lite. Såg likheten när någon satte sig vid bordet bredvid. Och plötsligt blev allting bara osammanhängande meningar och ord, ingen förstår och kanske inte ens jag. Det får väl bli så ibland bara.

.

Rubriklåt: