Älska att sitta uppe på sommarnätterna. Älska att använda min gamla stendator och hitta dåliga men ändå charmiga bilder. Älska livet just nu. Låt det vara såhär förevigt. Can't we just stop here?

Jag lever efter konstiga tidsrytmer och äter grillad korv hela tiden. Jag har ingen tröja men igår hade jag fyra samtidigt. Det är lite för kallt för att vara sommar men då kan man vara inne istället. Jag har musik i mina hörlurar och hela världen skulle kunna vara kaoz därute utan att jag visste om det. Varför påminner alltid verkligheten, framtiden, mig om sin existens? Varför kan inte livet bara få vara fint och perfekt, utan en liten klocka som tickar i bakgrunden, utan ghosts from the past som spökar i huvudet? Men jag klagar inte, äntligen har jag det där livet i nuet som jag tjatat om. Dock är jag alldeles för medveten om vad framtiden har i beredskap...

Rubriklåt:
Cannonball-Damien Rice