Åh, jag känner att det är hög tid för ett klassiskt natt-inlägg. Var alldeles för länge sedan sist. Jag vet att ni saknat dem. Känns förresten ostabilt att jag har 17 minuter kvar av spotify, mätaren har nu blivit röd. Ungefär som det brukade bli när jag spelade Super Mario 64, då blev min livsmätare röd allt för ofta. Sedan dog jag. Då skrattade han, den där onda. Mohahaha, skrattade han när Mario fick korsögon och föll ihop med ett Ahh... Så blev allting svart för ett ögonblick, innan Mario once again hoppade ner i början av banan. Vilket spel alltså. Det bästa nånsin. Det enda jag faktiskt spelade. Liksom SPELADE. Fast det var min brors egentligen, han var mycket bättre än jag. Sedan såldes det. Gosh, I miss it. Nu för tiden är alla spel värdelösa. Tacka vet jag den gamla goda tiden. Dock vet jag att lillebror min har samma spel nu, fast på den här lilla handkontrollen... Nintendo DS kallas de visst. Men då, när jag var liten, då var det gamla goda grå stenklumpen till Nintendo som gällde, som man kopplade in i tv:n. Inget tal om sladdlösa kontroller då inte. Fanns faktiskt bara en kontroll. Och spelen, ja de var som små VHS-stenar som man satte in likt bröd i en brödrost. Typ antika grejer, det där.

Just nu är jag egentligen väldigt trött. Men jag gillar att vara vaken om nätterna, så jag håller ögonen öppna. Imorgon planerar jag att inleda dagen med en springtur, hoppas det är fint väder. Hoppas också att min knäskada är inbillad, vill inte få problem med knäna. Men det gör onekligen ont. Fånigt. Springa ska jag i alla fall, beach 2011 närmar sig med stormsteg, obehagligt nog. Inte redo för rampljuset känner jag. Inte riktigt.

Rubriklåt (Vad lycklig man blir när man hittar ny musik. Den här tjejen är vad jag hört hittills jättebra och har även gjort en grym cover på en av käre John Mayers låtar, oslagbart):
I'm on fire- Catherine Feeny