You promised. You promised that you would be back soon. That was your last words. So why aren't you here by now?

Hello folks. Sitter på golvet i min nu färdigsydda prinsessliknande klänning och vill liksom inte ta av mig den. Nånsin. Ibland önskar jag att jag var en prinsessa i en saga med ett fint slut. Fast någon sa en gång till mig att lyckliga slut bara är oavslutade olyckliga. Jag hoppas att det inte stämmer. Ibland känns det som att jag väntar på att livet ska börja. Men det är bara för att ingen runt omkring mig vågar leva i nuet.

Statusuppdatering: Är fortfarande snuvig men febern har gått ner. Misstänker att jag får halsbränna av näsdropparna som jag råkade spruta stark överdos av inatt. Var lite trött. Halva flaskan gick åt. Inte bra.

Ibland tror jag att jag är lite för naiv för mitt eget bästa. Jag skulle ofta vilja säga att jag inte tror på saker, att jag tappat hoppet. Men allt för ofta uppdagar det sig ändå att jag fortfarande tror, något som gärna leder till besvikelse. Andra människor behöver hjälp för att våga tro, jag behöver hjälp för att sluta med det. Om man aldrig hoppas kan man aldrig bli besviken. Men å andra sidan, skulle inte ens förhoppningar på livet vara så mycket tråkigare då? Suck, allt har alltid två sidor. Gud vad jag svamlar, febern kanske har stigit igen...

Rubriklåt (Jag gillade henne förut men nu känns hon mesig fast texterna kan ha en fin mening ibland så jag citerar ändå hennes låtar):
Vår sista dans- Melissa Horn