Det känns i luften att saker och ting närmar sig. Kanske inte ett slut, men saker drar ihop sig. Klockan tickar. Snart är det dags att börja om från start igen, och hålla tummarna för att grunden jag byggt här finns kvar när jag kommer tillbaka för att fullända. Jag vet inte vad jag känner. Jag får frågan alldeles för ofta, har inget svar. Med så mycket nytt har jag snart inget gammalt kvar. Ändå gillar jag det, på något vis. Ständigt påväg, ständigt nya intryck. Nya människor. Har levt i nuet sedan jag fick höra det första gången, men snart börjar det bli svårt att blunda. Frågan är väl bara...:

.

.

Rubriklåt: