Ibland bara måste jag blogga. När jag inte vet vad annat jag ska ta mig till. När klockan är för mycket och sängen väntar och tröttheten finns där nånstans men jag inte släpper fram den. När jag får ont i ryggen av att fastna på sängkanten längre än planerat. När det blåser ute och hösten släpper fram all sin makt över mig. När det känns mörkt fast lampan är tänd. När allt ändå finns kvar nånstans. När jag får alla mina ord att låta sorgsna. När det är svårt att andas fast det egentligen nog går utan problem.

Nej för fan, nu går jag och lägger mig. SÅHÄR stressad över allt jag aldrig hinner för att jag tar tag i fel saker.

Rubriklåt:
Säkert! Säkert! Säkert!

Det behövs inte mer.