Försökte sortera mina bildmappar härom natten, och hittade svartvita godingar från forever ago. Den översta var faktiskt ganska prick ett år sedan tillbaka, lustigt nog, och det känns så väldigt längesen.

-

Slapp vara ensam ikväll och Marabou's kakor är ju att rekommendera till vilken onsdagskväll som helst, gärna ihop med snöhögsklättring, språkblandning och ostiga filmklassiker. Det känns som om jag redan fått lov och egentligen är det ju nästan så, bara formaliteter och roligheter och säkert en hejdans massa fika kvar. Dessutom klarades Mario äntligen ut idag så livet äger väl egentligen nu. Bara den där känslan som hänger sig fast någonstans i magen, den som har lagt sig som ett stort, kletigt plåster över hela kroppen och som trycker mig bakåt när jag minst anar det. Lite som en saknad, men ordlös och bara ivägen. 

Rubriklåt: