Jag har sagt det förr men jag säger det igen, ni får ursäkta detta eviga flöde av instagrambilder, ikväll på min katt som jag saknar. Jag har helt enkelt väldigt tomt på bildlagret. Inspirationen håller sig lika långt borta från min åsyn som dagsljuset. Kanske kommer de båda tillbaka, hand i hand, en dag. Då ska jag åter ge alla läströtta ögon bra upplösta bilder att vila blicken på, att frånvarande skrolla förbi utan att knappt veta varför. Kanske haja till, om jag har tur, och tänka något mer kring något här. Men tills dess, får ni nöja er med en sjuttonårings virriga ord mot vit bakgrund, ord som kanske saknar logik ibland men sällan mening. 

-

Helgen blev plötsligt nästan planlös, men på ett sätt känns det skönt. Och ni som tänkte det, ni har ju rätt, det är bara tisdag än och mycket hinner ändras och ändras om. Lita aldrig på saker du inte styr själv över så slipper du bli besviken, brukar jag tänka, inte på ett dystert och cyniskt vis, utan kanske mer som en liten mur. Nej, inte mur förresten, ett hönsnät mer, som får fånga upp allt det där hoppet som hos andra så lätt raseras och kan förstöra hela minuter, kvällar, helger, veckor. På så sätt kanske jag har blivit ganska bra på att leva i nuet, vill jag gärna tro, fast många tycker att det låter som en hopplös inställning till livet. Men de ser det bara ur fel vinkel.

-

Rubriklåt: