Söndagen är här nu och en del skulle nästan påstå att den redan är förbi men det är svårt att säga för det blev aldrig ljust idag. Det är ett jävla tjatande om det där mörkret, säger de, kanske beror det på att det har tagit sig in, bosatt sig djupt där inne och spridit sig långsamt i allas kroppar, förslöat oss, dimmat ner blicken och liksom sugit något ur oss. Kraft, kanske. Det går inte riktigt att ta på, vi var nog aldrig gjorda för det här. Men en latare sida får istället bre ut sig fritt, den som unnar sig och myser, den som inte längre behöver hitta ursäkter för att stanna i sängen en söndag då himlen är precis sådär grånad och mjölkvit som den tycks vara aldeles för ofta i månaden November. Böcker avverkas, filmer ses om, kylskåp och skafferier länsas, fulkläder dras på och rullgardiner dras ned. Varje år är det samma visa och det är som att vi aldrig lär oss. Det är som att det drabbar oss med samma förvånansvärda slagkraft varje år. Det är som att hur mycket vi än grämer oss, hur mycket vi än längtar efter varma, ljusa sommarnätter så står vi alltid där i Augusti och klagar över sensommarvärmen. Aldrig blir vi då nöjda, skojar de med lite insikt men ändrar sig inte. Kanske behöver vi någonstans de där kraftlösa dagarna då böckerna och filmerna får bli vår enda distraktion, då stressen och pressen får vänta tills imorgon. Eller så behöver vi bara tro att vi behöver det. 

-

Rubriklåt: