I onsdags var jag ju som bekant på Annexet tillsammans med storebror för att äntligen få bruka biljetten jag fick i julklapp och se Mumford & Sons live på scen. Jag och bror anlände redan vid halv två på eftermiddagen där en skara hängivna fans redan väntade i solljuset. Som traditionen lyder fick vi raskt ett könummer på handen och sedan var det bara att vänta. Vi hade bunkrat upp med mackor i väskan och turades om att springa efter mer kaffe, och göteborgarna bredvid oss spelade bra musik i bergsprängaren som fick hela  kön att sjunga med (typ Håkan alltså). 



Efter fem timmar fick vi äntligen komma in på Annexet, och där väntade ännu en timmes väntan innan vi fick springa in till själva scenen. Fabulöst nog fick vi stå allra längst fram, i självaste mitten. Helt absurt och stört och bäst. Två förband, brittiska Mystery jets (som jag sedan, nervöst och generat, lyckades skaka hand med) och kanadensiska Half moon run, inledde kvällen. Mycket bra, mycket bra. Mumford and Sons var förstås mycket mer än bra när de äntligen klev upp på scen strax efter nio. Som en parentes gästade dessutom First Aid Kit mitt i konserten och gjorde publiken extra lyriska, och nu har det gått två dygn och jag är fasen fortfarande på moln. Så fruktansvärt underbart bäst, bara. (ni får förresten ursäkta bildkvalitén, hade endast mobilen på mig). 

-

Nu: Ut i fredagsnattens Stockholm!