Andas in, andas ut, orkar jag så orkar du

 

 

Gårkvällen genom suddigt, brusigt och svartvitt.

-

Nu har skolan börjat igen och även om idag inte alls var särskilt jobbig är den här eftermiddagströttheten redan i full gång att förgöra mig. Får. Inte. Somna. Nu. Men, men, bra saker med livet: Helgplaner av både snar och distanserad framtid tycks rulla in på löpande band. 27 Februari hoppar jag på flyget till Kina för att hälsa på familjen/vännerna där. Än så länge har jag inga läxor utom ett par böcker att läsa. Jag fick mirakulöst bra betyg på det första "slut/terminsprovet" (eller vad man ska översätta det till) som jag fått tillbaka. Den mörkaste dagen har vi ju passerat nu så snart är det sommar och satan vad det kommer bli fint. 

-

"Nu faller snön och mörkret är en mördare,
som kväver varje kreativ tanke som vi någonsin tänkt.
Men du & jag vi dansar än,
Ett krig, ett spel, en lek, ett skämt.
Vi kunde aldrig enas ens om musiken.
Det fanns inget som kunde röra oss
men du vet att jag var lika rädd som du." 

- Alltså Kent. 

Rubriklåt: 

Ingen kunde röra oss - Kent

Alltså vad fin bild på Siri! Varför är alla så himla snygga för och var tog min ork att fixa mig mer än slänga-upp-håret-i-en-knut-och-ta-på-mig-kläderna-närmast-sängen vägen? Serri hade ju tänk att komma tillbaka till skolan och bara "POW! Knockout!" men sen blev det ju morgon och sängen var så jävla skön... Och jag älskar ju mina hängrövsbyxor med hängslen på och varför i hela helvete ska jag vara snygg när allt jag ska göra är att plugga? (samma attityd som i ettan, oh ja) OCH VARFÖR KAN JAG INTE SKRIVA NORMALT LÅNGA KOMMENTARER SOM NORMALA MÄNNISKOR!!!!