Jag vill skriva något vettigt om vad vi håller på med i skolan nu, få utlopp för upprorskänslor, men det blir lätt klyschigt. Jag vill skriva om ämnet Global Politics, om flyktingläger och livssituationer så långt borta från vår egen bekväma verklighet att det inte ens går att föreställa sig. Vi har fått titta på en Australiensisk reality-show från 2011, "Go back to where you came from" (rekommenderas starkt!!), som följt sex aussies genom alla olika stadier och helveten som krigsdrabbade, fattiga U-landsfamiljer går igenom för att överleva. För att klara sig. "Every day, we pray to God. Just give us tomorrow, we say. Not a month, not even a week, just give us tomorrow to live."

 

Det är så brutalt enkelt att ta livet vi har här för givet, att klaga över skoskav och äcklig skolmat. Att inte fundera eller reflektera eller ens ta till sig, för det är svårt att ta till sig, skillnaden. Hur många som skulle göra vad som helst för att ens ha det hälften så bra som oss. Visst, vi har alla hört det hundra miljoner gånger, "Tänk på barnen i Afrika". Uttjatat. Visst. Men när jag ser sånt här, när vi diskuterar sånt här, när vi lär oss lite mer. När vi också får "pröva på" att vara flyktingar, även om det bara är på lek. Då vill jag också göra något mer. Jag vill också kunna hjälpa till, bara för att jag kan och för att det behövs så mycket mer än man ens kan föreställa sig. Blir så arg och frustrerad över dessa orättvisor, gah. 

 

 

 Rubriklåt: